Det handlar om en relation - som förvisso ännu inte är någon "stadig" relation, men jag skulle gärna vilja veta om det är någon mening att jag fortsätter att engagera mig känslomässigt i den här mannen. Det känns som att jag "trampar vatten" och att detta inte leder framåt på det sätt som jag önskar. Jag har en son i tonåren och ett antal misslyckade förhållanden bakom mig. Han har inga barn och har heller aldrig bott ihop med en kvinna tidigare - och han verkar närmast livrädd för "fasta" förhållanden. Ändå är det oftast han som tar initiativen till att vi ska träffas. Vi bor långt ifrån varandra, så vi har bara möjlighet att ses under helgerna men jag vet att han inte träffar andra kvinnor - det är i alla fall vad han säger, och jag är nästan säker på att han talar sanning. "Problemet" är att han inte lägger så mycket av sin tid på vårt förhållande som jag skulle vilja och som jag tror är nödvändigt för att det ska leda framåt och fördjupas. Ofta planerar han in aktiviteter tillsammans med sina kompisar till helgerna i stället för att föreslå att vi ska träffas. Eftersom jag har väldigt dåligt självförtroende känner jag mig då åsidosatt och blir ledsen och besviken. Jag försöker att inte visa det för honom för jag vill inte att han ska tycka att jag är en "klängranka", men jag tror att han märker min besvikelse ändå. Till saken hör att både han och jag har blivit mycket sårade i tidigare relationer: Han har berättat för mig att han blivit utsatt för otrohet, lögner och svek och att ett av hans "ex" var sjukligt svartsjuk och misshandlade honom under flera års tid. Han säger att han har kommit över det och att det inte har satt några spår i hans känsloliv, men det tror jag inte riktigt stämmer. För min del har det handlat om ett antal män som inte har velat satsa fullt ut på en relation utan prioriterat andra intressen långt före mig - vilket har gjort mig ännu mer osäker på mitt värde som människa. Vi är båda uppvuxna i familjer där man inte visat sina känslor, så vi är lika känslomässigt hämmade bägge två, men vi har lätt för att prata med varandra om den här biten och vi kan även skoja om det. Därför känns det så bra tillsammans med honom, det finns en slags ömsesidig respekt emellan oss som jag aldrig tidigare har känt från någon annan man! Samtidigt tycker jag att han håller en tydlig distans till mig och han har t ex aldrig sagt rakt ut att han tycker om mig, vilket gör mig väldigt förvirrad. Våra liv ser väldigt olika ut där han är en mycket aktiv person och alltid har en massa aktiviteter inplanerade (oftast ihop med sina "polare") medan jag är långtidssjukskriven och inte har så många vänner kvar som jag umgås med. P g a sjukdom och dålig ekonomi så orkar, och kan, jag inte ha så aktivt liv utan är mest hemma för mig själv när vi inte träffas. Därför blir det en stor obalans i vår relation och jag känner det ofta som att han ser mig som en av sina "hobbies" och jag är rädd för att det aldrig blir något djupare förhållande mellan oss. Jag har ett stort ömhets- och trygghetsbehov och även ett stort behov att betyda mycket för någon (att man är NÄRA varandra) och jag vet att jag skulle må dåligt om jag inte får dessa behov tillfredsställda. För hans del VERKAR det tyvärr vara tvärtom, han verkar vara väldigt självständig och ha ett stort frihetsbehov ... Tyvärr bor vi ju också åtskilliga mil ifrån varandra, och jag skulle inte klara av att flytta till hans bostadsort. Ändå känns det på något konstigt sätt som om det skulle kunna bli "vi" om jag bara tar det lugnt och "väntar ut" honom tills han känner förtroende för mig och törs satsa på ett stadigt förhållande igen. Kan ni se om vi passar för varandra, om det finns en gemensam framtid för oss? Kommer han att "öppna" sig mer med tiden och hur ska jag förhålla mig för att inte skrämma honom med mina känslor? "en förvirrad Jungfru"
Svar:
så han är rädd för att bli sårad och drar sig för att släppa folk nära, och detta ökar naturligtvis med smärtsamma upplevelser i bagaget. Du som är Jungfru känner troligen igen en del av försiktigheten, även om din återhållsamhet inte sitter lika mycket på det känslomässiga planet.
En annan sak som stämmer är att han troligen känner på sig när du blir ledsen. Det är inte bra, för det ger honom skuldkänslor och antagligen hanterar han dem genom att undvika problemet så mycket som möjligt. Kort sagt - börjar han koppla ihop dig och samvaron med dig med känslor av obehag så kommer han att dra sig undan mer och mer. Inte för att du betyder lite för honom utan av precis motsatt anledning. Tricket är att inte ge honom skuldkänslor. Ett sätt är förstås att inte låta det märkas att hans uppförande gör dig illa. Det är svårt, och dessutom orättvist om ni inleder ett fast förhållande och det fortsätter att fungera på det viset. Ett annat sätt är att vara öppnare, att våga säga att det inte känns särskilt roligt att han lägger ned så lite tid på er. Självklart är det lite extra krångligt eftersom han har ett aktivt liv och det har inte du. Det är lätt hänt att det blir som med gamla tiders hemmafruar, han har ett socialt, roligt liv och du sitter mest och väntar. Normalt skulle jag ha rått dig till att söka dig till fler aktiviteter, men du säger själv att du inte orkar och att inte orka vara i farten är icke samma sak som att vara ensam. Under alla omständigheter blir det nu så att han väljer mellan dig och andra saker medan du mest väntar på honom och inte direkt avstår från något för att ha tid för honom. Det är inte så lyckat. Kanske finns det trots allt något du skulle vilja satsa mera på? Det behöver ju inte vara något dyrt och besvärligt. Kanske en satsning på eget välmående? Aromatiska bad? Något ämne du vill fördjupa dig i, med hjälp av närmaste bibliotek om inte annat? Jag vet inte vad du gör till vardags men jag vet att Jungfrur oftast far illa om de inte fyller sina dagar med något meningsfullt, som studier t ex. Jag förstår att du kan ha svårt att orka och att du ofta känner dig allt annat än inspirerad, men det kan ändå vara värt att tänka på.
Tillbaka till er relation. Passar ihop gör ni, men på ett komplicerat sätt. Hans utåtriktade stil får dig att känna dig åsidosatt, något som du ju mycket riktigt själv påpekade. Du behöver få stå i centrum och du behöver bekräftelse. Han å sin sida behöver känna att det är han som har den känslomässiga kontrollen. Det tar honom lång tid att finna trygghet i något eller hos någon. Ingen av er är "lätt" att komma inpå livet. Ni har också olika syn på kärlek, han vill helst se den som något romantiskt och kanske ganska avlägset (ett skäl kanske till att det passar honom rätt bra att ni bor långt isär) som man kan drömma om och njuta av men inte behöver ta itu med på det praktiska planet (där man riskerar att bli sårad eller upplyst om att man inte duger), du däremot ser kärleken som något man arbetar fram, som något som är mycket svårt att uppnå och som du också längtar mycket efter. Du förväntar dig troligen en ganska "kall" attityd från människor i allmänhet.
Trots allt detta kompletterar ni verkligen varandra och det borde inte vara omöjligt att ni blir ett par som ger varandra trygghet och livsglädje. Det bästa råd jag kan ge dig, tror jag, är att satsa på uppriktighet eftersom skuld här utgör en mycket stor fara för er. Och kom ihåg att detta att han inte vill träffa dig jämt (eller ens ofta) inte behöver betyda att han inte värdesätter dig. Män fungerar inte så. När en kvinna gör på samma sätt, då finns det vanligen inga känslor att bygga på. Men med män är det oftast inte så det fungerar. De drar sig också (ofta) för att ändra sina vardagsliv för kärlekens skull. Särskilt om de är ovana eller sargade. Ni har inte känt varandra så väldigt länge - kanske skulle du bara pröva att säga att du skulle vilja ha mer tid tillsammans med honom. Han behöver närhet och ömhet i ungefär lika hög grad som du, han har bara svårt att ta emot den.