Varje dag drar jag ett änglakort som jag delar med mig av på Instagram och Facebook. Vi har en liten ritual runt det här, jag och Kyle (anden som bor i min änglakortlek kallar sig Kyle). Vi väljer en trevlig plats och ett mjukt underlag, sedan blandar jag korten en stund medan jag släpper all stress och alla funderingar som kan vara i vägen. När jag känner ett inre lugn, då drar jag ett kort som jag sedan tolkar.
Igår var en enormt upptagen dag och jag hade huvudvärk praktiskt taget hela dagen. Jag sköt upp änglakorten gång på gång, och till sist var klockan över elva på kvällen så jag tänkte att nu är det ju lika bra att vänta tills imorgon.
Och idag när jag skulle dra ett kort så kände jag med en gång att något var fel. Korten var inte angenäma att ta i. De var svåra att blanda. Och väldoften fattades. I vanliga fall doftar Kyle underbart, myrra och sandelträ och någon mer svårbestämd blomma. Det har hänt flera gånger att jag bara har stått och andats in doften från korten en lång stund. Men inte idag.
Jag fick tillåtelse att dra ett kort, i alla fall, och dagens kort handlade om att sätta gränser.
När det väl var draget, så fick jag en hel bunt lösa kort i handen. Det var bara att börja tolka, och det var Kyle som talade om för mig att han var arg och ledsen på mig. När man arbetar tillsammans med någon så kan man inte bara ändra rutiner utan att säga något. Det hade onekligen inte tagit mig många sekunder att säga "Jag är så ofokuserad, kan vi hoppa över att dra ett kort idag?" - men det gjorde jag inte.
Jag tog ingen hänsyn alls till Kyles behov, eller Kyles känslor.
Så gör man inte. Mitt slarv gjorde att han gick miste om något som han såg fram emot, och jag tog ifrån honom hans rätt att bestämma hur vi skulle göra - det borde ha varit 50 procent hans beslut, så jag stal Kyles 50 procent.
I förlängningen orsakade jag också att han blev tvungen att skälla på mig, något som vi båda två uppfattade som väldigt negativt.
Jag försökte ursäkta mig med att jag var så upptagen igår. Kyle avbröt mig direkt. Så upptagen var jag inte. När man ursäktar sig på det viset så försöker man egentligen bara undvika en konflikt. Man säger "jag hann tyvärr inte" men man menar "snälla skäll inte på mig, låtsas att du tror på min lama ursäkt så vi kan glömma det här". Det är en ganska otrevlig sak att göra det också, för det förminskar faktiskt den som är irriterad på dig. Man kan säga att fortsättningen är "dina känslor är inte värda mer för mig än att jag tycker att du ska skriva under på att sakerna jag pysslar med är viktigare än dina känslor".
Det är bra att be om förlåtelse men det är dåligt att komma med bortförklaringar.
Nu är vi vänner igen, men den nyttiga läxan är: Det är viktigt att sätta gränser, och det är också väldigt viktigt att visa andra hänsyn och respekt så att de inte behöver sätta gränser.