Hejsan! Min morfar gick bort för 5,5 år sedan, vi stod varandra väldigt nära. Jag klarade inte av att gå på begravningen och ångrat mig sen dess. Är han besviken för att jag inte kom eller förstod han? Finns han med mig i dag? Saknar honom så. Önskar så att han fick se mina barn växa upp.
J.M
Svar: Ja han förstår. Du ska inte känna ånger över att du inte gick på begravningen eftersom det band ni hade och har vare sig avbröts eller stärktes den dagen.
Själva begravningen är inte en markör för när någon går vidare eller en synnerligen viktig dag för den som gått bort – det är en dag för de som lever vidare. En dag att minnas och att samla sin sorg och dela den med andra. Begravningen är till för att de levande ska få en punkt att stämma av sin sorg mot. För många kommer egentligen inte själva sorge processen igång riktigt före begravningen. Allt är mer chock, saknad och förtvivlan för många fram tills själva ceremonin och först då, när alla är samlade i stillhet och gemensam saknad slår själva sorgen till och den långa processen mot läkande kan börja.
Samtidigt kan det vara för tidigt för många. För tidigt att dela, för tidigt att släppa taget, för tidigt att se hur andra sörjer den man själv så innerligt saknar. Så att orka delta eller inte är ett personligt beslut.
Det du däremot borde göra för din egen skull är att hålla en ceremoni för dig själv (om du inte redan gjort det) gå till graven (eller minneslunden) rensa runt stenen eller platsen. Sätt en blomma eller ett ljus och prata en stund med din morfar om din sorg, din saknad och kanske framför allt ditt liv. Det som berör dig just nu, vad som oroar dig och vad som glädjer dig.
Det kommer inte göra saknaden mindre inledningsvis men det kommer göra att dina tankar och känslor för honom hamnar i ditt livsperspektiv och att prata om honom, tänka på honom och dra nytta av det han gett dig, visat dig och känt för dig kommer du då också lättare kunna föra vidare till dina barn.
För även om han inte kommer finnas där fysiskt kommer den han var alltid vara en del av ditt liv och därmed också dina barns.
Så avslutningsvis – han är definitivt inte besviken på dig för att du sörjde honom så mycket att du inte orkade dela din sorg med alla andra just då. Dessutom så gör du honom och hans minne stolt och glädjefullt med dina tankar och med det du för vidare av honom i ditt sätt och ditt liv varje dag.