Jag skriver till er därför att jag inte längre orkar med mig själv och den situation jag lever i just nu. Jag mår fruktansvärt dåligt. Jag gråter minst en gång om dagen, orkar inte ta mig upp ur sängen, darrar i kroppen, har svårt för att sova och äta och bryr mig inte längre om något. Jag vet att det är höst nu och att det kan vara en depression, men jag tror att mycket av hur jag mår påverkas av mitt arbete. Varför är jag så fruktansvärt beroende av hur mitt arbete är? Jag vet att jag gör ett bra jobb och är duktig men ändå är jag rädd och kan inte känna mig betydelsefull och duktig. Mest är jag rädd för att detta tillstånd jag befinner mig i ska vara bestående. Kommer jag någonsin att få tillbaka några livskänslor, gnistor som gör att jag orkar ta mig igenom livet? Det är inte så här jag ville att mitt liv skulle se ut men varför är alltid gräset grönare på andra sidan? Vart jag än ser, så ser jag bara kompisar och vänner med barn eller hus eller bra arbeten som dom trivs med. Allt det jag inte har men alltid önskat mig. Idag har jag ett arbete som jag inte vill arbeta med, men som jag måste ha för att försörja mig. Jag är rädd för att jag kommer att sitta fast i den här "arbetsskiten" i flera år, utan att hitta ett bättre jobb. Jag vet inte ens om jag klarar några månader till.
Min högsta önskan är att få slippa må så här, få känna att livet leker, skaffa barn och hus, men kommer jag någonsin att få uppleva det? Om jag kommer att fortsätta att må så här, vågar jag inte det. Jag vet inte om jag orkar må så här för jag ser ingen framtid för mig. Allt är bara skit och jag lever mitt i det! När kommer mitt liv att bli som jag vill ha det? Jag är bara 26 år och jag vill inte att livet ska vara slut redan nu... Det är ju nu saker och ting händer, men för mig står allt bara still.
"Nina"
Svar: Det här är ett jobb och det viktiga är att du ser det mer som ett paraply än ett livsval. Du har det här jobbet som ett skydd mot arbetslöshet och som motor för att få rutiner i din tillvaro: Ditt jobb är inte din livsuppgift och det är inte basen för ditt egenvärde. Visst kan det vara tufft att få andra jobb som passar din kompetens men det är långt ifrån omöjligt och du kommer att lyckas, det kan ta sin tid men du kommer inte att göra det här hela livet. Du vet att du är bra på det du gör så oroa dig inte över vad andra tycker och tänker utan gör det du ska och måste för det duger mer än väl och andra ser dina insatser.
Symptomen du beskriver i ditt brev tyder på att du lider av en depression (en utmattningsdepression faktiskt) mer än något annat och problemet då är att allt du ser och hör förvrängs till något ondare, mörkare och sämre, som om du såg världen genom en ondskefull skrattspegel. Det är väldigt svårt att ta sig ur en depression på egen hand och det finns hjälp att få. Ta kontakt med din vårdcentral och boka tid med en kurator som första steg. Då får du ett bollplank som kan hjälpa dig att räta ut skrattspegeln och få dig att se världen i de proportioner som den verkligen har. Det är möjligt att du sedan behöver mer hjälp och då kommer din kurator att kunna hjälpa dig vidare för det finns hjälp att få. Du bör också tala med företagshälsovården på ditt arbete som också kommer kunna ge dig stöd.
Du förtjänar inte att må så här och du kommer att få hjälp. I ditt inre gäller det också att ta ett steg bort från jobbet som en del av din självbild. Det är ett jobb och inte ditt liv, ditt värde eller din framtid.
Comments