Hej, ska det vara så här? Mitt liv suger, jag har mina barn varannan vecka och tiden mellan det är bara ett stort svart hål fast att jag har ett jobb jag trivs med och ett rätt trevligt hus jag bor i, men jag driver bort allt och alla från mig på grund av min egen osäkerhet, nu senast en gammal ungdomskärlek (som jag skrivit om). Jag känner mig så värdelös för att jag på ett eller annat sätt alltid sårar de som kommer mig nära för att jag inte kan tro att någon faktiskt ser något positivt i mig. Jag känner mig dömd att leva ensam, och vill knappt ens ha någon annan än en person som inte ens vill heja på mig i affärerna om man ses. Jävla skitliv. Att skrämma bort och driva iväg till dig en person som man ser/såg som sin själsfrände känns förjäkligt. Jag vet på något plan att jag är en relativt intelligent man med rätt ok utseende men på många andra plan hatar jag båda de sakerna också, ibland känns mitt intellekt snarare som en gåva då precis allt analyseras sönder.
B
Svar: Det värsta med din situation är att du fastnat i en negativ spiral där veckan med barnen i alltför stor grad tas upp av tankarna på att de snart försvinner igen och sedan saknad följd av längtan blandad med oron över hur de har det när du inte är där och sedan en eller två dagar av orosblandad glädje där du dels försöker sätta dig in i vad som hänt under veckan som gått samtidigt som du dansar av glädje över at ha dem med dig igen. Men det varar bara en eller två dagar för sedan börjar glädjen blandas med ångesten över att de snart, snart försvinner ur ditt liv igen.
I den här spiralen försöker du också hinna med att ha ett vuxenliv, bilda relationer och dessutom trivas med livet. I den här stormen blir det svårt att tycka om dig själv och när du inte tycker dig själv – hur kan du då förtjäna att andra tycker om dig och sen börjar de här känslorna förstärka din ångest du redan känner och sen sjunker du djupare ner för varje varv barnen snurrar runt mellan er.
Det finns ett bättre liv framför dig, det finns ny kärlek, det finns en balans mellan att vara vuxen och fri och gilla sitt liv och att vara förälder och ansvarstagande och älska sin roll som förebild, inspiration, skydd, stöd och, när barnen växer, vän.
Du kommer komma dit, du kommer hitta rätt och du kommer få tillbaka livslust och allt det du saknar och söker.
Men du kommer inte hitta dit på egen hand – du behöver hjälp, dels av vänner och bekanta men innan dess behöver du en professionell hand som hjälper dig ta de första stegen.
Hitta en bra kurator eller terapeut och var ärlig med vad du känner och hur du mår så kommer du få verktyg som hjälper dig börja vända spiralen och börja kliva upp ut hålet du hamnat i, och det kommer gå fortare än du tror.
Din hälsocentral är bästa stället at börja på för de har bra personer anslutna som kan börja ge dig det stöd du behöver.
Det är konstigt egentligen att vi ofta har så långt till att söka hjälp med vårt inre mående när vi aldrig skulle tveka att lämna vår bil till en mekaniker, våra rör till en rörmokare eller vårt hår till en frisör.
Men när det kommer till vår själ söker vi för sällan hjälp.
Det kommer gå bra men du måste bryta spiralen och du behöver hjälp att göra det.