Jag står här ledsen och undrar varför det blev så här. Hade äntligen efter mer än 10 "ensamma" år öppnat mitt hjärta för denne man. Det var väldigt konstigt att vi ens hittade varandra för ett knappt år sedan och det mesta i detta har varit väldigt ovanligt med många hinder på vägen. Och att det kunde kännas så starkt trots allt och bara blev starkare genom svårigheterna. Är allt nu ett missförstånd eller drev jag ofrivilligt fram detta ? Eller är rädslan hindret. Kärleken fick ju inte ens en chans att visa om den klarade av alla praktiska problem. Det känns som något bryts av när det fortfarande är en knopp. "ladyn"
Svar: Han är en romantisk själ precis som du. Ni har båda Venus i Vattumannen. Venus i samma tecken - och i ett mycket romantiskt tecken dessutom - borgar för en kraftig förälskelse. Gärna under udda former och förbi hinder. Men Venuspassioner håller sällan och de går praktiskt taget aldrig att ersätta med vänskap. På sätt och vis är det kanske ett slags förälskelse som är till för att brinna fort och hett och lämna vackra minnen kvar. Det fanns säkert ett skäl till att han kom in i ditt liv och även skäl till att han försvann. Där bidrog säkert rädslan för vad omgivningen skulle säga och för hur det skulle gå. Känslomässigt blev det för jobbigt helt enkelt. Kanske hände det också saker i hans liv som hjälpte till. Nu är det knappast någon idé att söka vidare kontakt. Se det ni hade som avslutat och gå vidare. Och låt det göra ont. Det var - är - på riktigt, och omständigheterna gör inte kärleken mindre värd. Så låt dig själv sörja över det förlorade innan du tar nästa steg. Jag vill egentligen inte göra någon förutsägelse om ditt framtida kärleksliv innan du har släppt det här och låtit det värka ut. Låt mig bara säga att du kommer att våga. Och möjligheten kommer att finnas där.
Comments