Vårt problem är närmast den yngsta sonen som i sin tur har en hel massa problem. Vi vet inte riktigt hur vi ska handskas med hela situationen, men vi tror att vi har tagit ett steg i rätt riktning nu, då vi har låtit honom hoppa av yrkesutbildningen. Han trivdes inte alls i skolan vilket resulterade i en massa onödigt skolk och annan problematik. Han var deprimerad och på dåligt humör och det gick inte alls att få kontakt med honom. Nu har det gått några dagar sedan sista samtalet med rektorn (hans far var med honom) och nu har jag också börjat få kontakt med grabben igen efter veckor av konflikter och sammandrabbningar. Detta har tagit hårt på mig och jag har tyvärr fallit tillbaka i mina gamla rökvanor som jag lyckades bryta ifjol. Har nog bestämt att försöka igen för jag trivs inte med ciggen, men det lugnar nerverna och jag har haft en fruktansvärt jobbig höst. Min man brukar säga att han inte känner igen mig längre, att han har förlorat sin pigga, glada och eldiga livskamrat, och han är rädd att det är honom det beror på.
Det är det nu inte, utan min stressiga arbetssituation som sådan. Men för tillfället måste jag försöka klara mig igenom så att jag får mitt företag stabiliserat och kan klara mig någorlunda på de inkomster som kommer därifrån.
Kan ni se hur det ser ut för oss? Som det nu är mår vi väldigt dåligt allihop, och pojken skulle verkligen behöva få litet medvind i seglen men hur kan vi hjälpa utan att stjälpa honom? För mycket hjälp befrämjar ju inte självständighet och ansvar precis.
Det finns dom som anser att vi är för släpphänta med honom och där är jag böjd att hålla med av fullaste hjärta, men som styvmor kan jag inte göra mycket (han har bara bott hos oss ett år, dessförinnan bodde han med sin mamma) och hans pappa har inte riktigt den pondus som krävs för att hantera situationerna som uppstår. Det har aldrig varit tal om att diskutera på vanligt sätt så länge han och hans exfru ännu var gifta, utan det var alltid skrik och skäll. Jag diskuterar mig fram till lösningar och vägrar tolerera höjda röster annat än om jag måste överrösta någon av dem för att få ner volymen igen.
Snälla ni, kan ni titta i korten vad som sägs om oss? Det börjar stiga mig över huvudet fastän jag inte borde behöva ta problem, men jag är inte den som kan stå och se på när det går åt skogen för en medmänniska!
"Kramar i massor från en orolig styvmor"
Svar: Jag kan inte fråga korten specifikt om pojken, för jag spår aldrig någon som inte själv har bett om det. Däremot kan jag med stöd i astrologin säga att Skorpioner ofta agerar ut under uppväxten. De har ett väldigt dynamiskt inre liv och när den vanliga turbulensen i tonåren sätter in blir det nästan för mycket för många av dem. Typiskt för Skorpioner är också att de måste bygga sig en egen moral, en egen målsättning - att "alla" gör eller tycker på ett visst sätt får dem snarare att gå åt andra hållet. Det här är ett väldigt självständigt tecken med behov av att gå en egen väg.
Skorpionen är också ett vattentecken, vars reaktioner och aktioner styrs av känsla och intuition i första hand. Du och din man däremot tillhör den andra axeln, den som i första hand drivs av energi och intellekt. Därför kan jag tänka mig att pojken framstår som krånglig eller vankelmodig många gånger. Hans sätt att resonera skiljer sig mycket från ert. Därför uppfattar han sannolikt också det ni säger och era regler på ett annat sätt än ni förväntar er.
Med tanke på hans ålder är det nog dessutom dags att börja släppa taget snarare än att ta ett fastare grepp. Krasst sett, när barnet har passerat 16-strecket är det helt enkelt för sent att börja med nya föräldratag. Han är ju nästan vuxen. Om mycket mycket kort tid börjar hans eget liv, där ni naturligtvis kommer att fortsätta vara hans föräldrar men där han måste få bestämma själv.
Kanske kan det löna sig att försöka börja inrätta regler på nivån vuxen till vuxen istället för som man gör från vuxen till barn? Det skiljer sig ju lite i hur och varför man förbjuder, man säger t ex inte till en jämbördig vuxen att han banne mig skall vara hemma tio och därmed basta. En del konflikter går att lösa om man kan komma ifrån "jag är din förälder så jag vet helt enkelt bäst" - en åsikt som just Skorpioner bara inte kan acceptera.
Jag frågade korten vad de tycker att du borde göra, och de svarade:
För din egen del är du stark. Du har inte mer runt dig rent praktiskt än du orkar med, men du har svårt att fokusera på uppgiften. Du har också en hel del underliggande mycket negativa känslor mot omgivningen som du inte har velat släppa fram riktigt och som tar sig uttryck i rökningen, bl a.
En kraftig förändring är närmast nödvändig och kommer dessutom snart oavsett vad du gör. Däremot kan du påverka hur den kommer att se ut. Det kan t ex vara möjligt att det vore bra att satsa på att din styvson får eget boende, hellre än att ni ständigt stångas.
Men det viktigaste är egentligen att du hittar ett sätt att släppa fram de dåliga känslorna och - förhoppningsvis - blir av med orsaken till dem. De skadar dig, inte minst fysiskt. Själ och kropp hör samman, kanske något mer hos de flesta kvinnor än hos männen. Därför är det relevant att du tar tag i din situation innan du är alldeles uttröttad. Än så länge har du styrka nog.
Jag hoppas det här kan vara dig till lite hjälp
Comments