• Tor

Sonen får bestämma allt!

Har några frågor som jag skulle vilja få svar på. Det mesta gäller mitt förhållande med min särbo men även om min framtida bosättning.

Hittar något nytt hus eller lägenhet att hyra? Kommer jag att trivas på det nya stället i så fall? Har bott på samma ställe i nästan 20 år och vill inte flytta. Trivs enormt bra här.

Min särbo, som har en egen lägenhet, säger att han både vill och inte vill flytta ihop med mig. Hur ska jag tolka det? Han säger ibland att "där skulle han och jag kunna bo", när vi ser ett trevligt hus, och ibland att han inte kan tänka sig att flytta ihop med mig utan vill bo kvar i sin lägenhet där han alltid har bott. Kommer vi att flytta ihop och dela ett liv tillsammans eller är det ingen idé att satsa på vårt förhållande? Vi har varit ihop i några år nu.

Särbon har alltid haft många tjejkompisar och det finns en tjej som han umgås mycket med och hittar på saker med och detta berättar han gärna om för mig. Varför gör han inget med mig? Det är även fler saker som har gjort att jag har frågat honom om han hellre vill ha henne, men han säger bara att hon inte är hans typ. Men han säger heller inte att han vill ha mig!! Han berättar väldigt ofta hur rara och snälla mina döttrar och andra tjejer är men till mig säger han mest när jag gör saker fel men aldrig när jag gör något bra och är snäll.

I början av vårt förhållande sa han att han inte var kär eller förälskad i mig utan tyckte bara väldigt mycket om mig. Har dom känslorna blivit svagare eller starkare? Själv tror jag att jag är väldigt svartsjuk. Men varför kan jag inte få någon bekräftelse på att han vill ha/tycker om mig, av honom? Kommer han bara hem till mig för att ha sex? Duger jag inte till något annat?

Mot honom har jag konfliktångest, för jag har svårt att prata med honom för då blir han arg, sur och kan åka ifrån mig. Han slänger ur sig en massa grejer om mig, negativa saker och när jag vill diskutera med och om honom, så går det inte utan att han hela tiden "vänder" på mina uttalanden och anklagar mig. Jag får aldrig prata till punkt.

Han har ett barn i lågstadieåldern som bestämmer mycket om vad som ska göras. Mycket är på pojkens villkor. Han har delad vårdnad om pojken. Ibland är dom hemma hos honom och ibland hos mig. Jag tycker att sonen tar alldeles för mycket tid av sin far för han måste hela tiden aktiveras och ha roligt hos sin pappa. Om dom då är hos mig och han inte har roligt vill han genast åka därifrån och då rättar sig pappan efter sonens önskemål.

Det verkar som att han ska ha pojken under hela min semester och det vill ju inte jag, för då vill jag ha en del av den tiden själv med särbon.

Har ni några råd att ge mig om vårt förhållande, för det hela verkar vara på "lösa boliner"?

Det är mycket som snurrar runt i huvudet på mig nu och jag önskar verkligen att ni kan se någon lösning på mina problem för jag mår inte bra av detta.

"Katrina"


Det är naturligt att barn får ta plats. Tänk tvärtom: Skulle han vara något att ha om han struntade i sitt barn?

Svar: Eftersom du känner dig åsidosatt kommer antagligen mitt svar att kännas ganska besynnerligt: Han behöver dig mer än du behöver honom.

Tänk efter - vad får du ut av er relation? Inte mycket. Ingen trygghet, du behöver ord av bekräftelse för det och det ger han inte alls. På det sättet är en Stenbock helt fel val för dig. Han ger heller ingen känsla av känslomässig gemenskap, för han är lika sluten som du är öppen. Du däremot får honom att känna sig åtrådd, ung och attraktiv. Inte undra på då att han är svartsjuk och att han gärna vill att du skall vara det också.

Att han inte heller går att tala med beror på stress och konflikträdsla. Ni har annars Merkurius i Vattumannen båda två och måste en gång i tiden ha tyckt att ni talade samma språk och tänkte likadant - hade lätt att tala med varandra. Men nu handlar det om känslor och förluster, och då sluter han sig, blir vass och manipulativ. Samtidigt tar han fram en ökad känslighet hos dig, eftersom ett av dina problem är att du inte hanterar vrede bra alls utan lätt blir självdestruktiv.

Som jag ser det är det huvudsakliga problemet det här: Ni är väldigt lika på många punkter. Ibland leder en sådan likhet till ljuvlig kärlek, ibland leder det till en förälskelse som sedan blir en utdragen plåga. Jag är rädd att det senare är fallet för er. Mycket beror på era känslomässiga behov, som är så olika. Han är enormt ömtålig på just den punkten, minsta föraning om att det kommer att göra ont så går han genast i försvarsställning. Du är också ganska ömtålig och framför allt behöver du bekräftelse. Ingen av er tål att er partner håller tillbaka känslor och är kylig för att inte visa sig sårbar. Kort sagt är det mycket tveksamt om ni alls är bra för varandra. Hade ni varit yngre hade jag sagt tvärt nej - då hade jag sagt att det ni har är en nedbrytande relation. Men ni har passerat den ålder då det bara handlar om känslor, och eftersom ni har mycket gemensamt och en hel del ni skulle kunna trivas med tillsammans i framtiden (ni skulle t ex kunna trivas med samma hus) så vill jag inte rakt upp och ner säga att er relation är enbart dålig.

Med detta sagt - tänk igenom det du själv skrev. Du känner dig verkligen inte uppskattad av honom. Du frågade om det bara handlar om sex och nej, det gör det inte. Han behöver sex för att kunna känna saker i lugn och ro, på ett plan där du inte kommer åt honom som han upplever det. Det är också ett tryggt och bra sätt att vara nära varandra på, som han ser det. Men han behöver mycket, mycket mer än så av dig. Han bara kan inte säga eller visa det.

Att han vill vara med sin son är helt naturligt. Att han låter sonen styra och ställa är däremot inte bra för någon av dem men tyvärr väldigt vanligt med just skilsmässobarn, särskilt i samband med den förälder som träffar barnet minst. Varannan helg är katastrofalt lite. I precis den här åldern som pojken befinner sig i utvecklas dessutom många barn och omvärderar just sina relationer till mamma och pappa. Det kan göra att barnet blir "jobbigare" i och med att han testar var gränserna går. Du måste dock veta att du aldrig bör gå mellan en förälder och ett barn. Vad du än är i din särbos liv så är du aldrig lika viktig som barnet och du skall faktiskt inte vara det heller. Kan du inte acceptera det bör du välja en partner utan småbarn. Man utvecklas på sätt och vis tillsammans med barnet och din särbo fick barn relativt sent i livet - tänk på hur du själv skulle ha prioriterat när du hade ett barn i pojkens ålder.

Men det som detta kommer ner till, det är att din fråga skriar ut att du inte får tillräckligt, inte ens i närheten av tillräckligt. Du känner dig nere, osäker, bortkastad, ratad, svartsjuk, ensam. Er samvaro består av fler "surningar" än bra stunder. Tänk på saken - något måste göras, eller hur? Oavsett vad han vill eller inte vill, vad han törs eller inte törs. För det handlar om att våga. Visst vill han bo med dig men samtidigt vågar han ju inte, han har så mycket han inte alls vill lämna ut. Har du råd och ork att vara så involverad i en karl med känslomässiga problem när du inte mår bra själv? Och omvänt, är du bra för honom egentligen?

Er relation måste arbetas med. Antingen så att den utvecklas vidare - snart - med gemensamma aktiviteter, bostad e t c. Eller så att den tar slut.

Vad ditt boende angår säger mina kort att det ordnar sig. Trots att du egentligen inte vill det blir flytten en positiv nystart som för in mycket som är bra i ditt liv. Det troligaste är att du hittar en bostad i F. Kanske blir det ett hus, men det blir nog en påfrestning för din ekonomi i så fall. Valet är dock ditt och bara för att det tär på plånboken behöver det inte vara fel.

 Proudly created with Wix.com

  • Facebook Social Ikon