Jag ska på göra ett planerat kejsarsnitt, eftersom jag har genomgått två hemska förlossningar. Jag börjar nu tveka på mig själv, om det är jag som inte klarar smärta, och fasar för att detta kommer att bli en hemsk upplevelse också. Trots att jag har haft ont nu i slutet av graviditeten har jag försökt att sköta hushållet, och lyckats ganska bra. Men då kommer tanken att andra kanske inte skulle känt något alls, och att jag är larvig. I så fall kommer antagligen snittet inte att bli den positiva upplevelse som jag hoppas på. Innerst inne känns det dock att en vanlig förlossning inte är att tänka på. Att jämföra med andras upplevelser räcker ju inte, eftersom jag inte vet hur _jag_ upplever det. Är ännu inte särskilt nervös, men det kommer säkert ... Hoppas verkligen att ni kan hjälpa mig!
"snart 4-barnsmamma"
Svar: Låt oss börja med att se vad korten säger: " Svaren du söker finns inte att få i världen runt dig. Just nu är du har du inget försvar mot andras åsikter och kan inte göra kritiska val. Självuppoffringar leder dig inte framåt och lidande ger dig inga framgångar. Det som ger dig harmoni och lyfter dig kommer inte av materiell status eller genom en "perfekt" familj. Du hittar dina egna svar och är stark i dig själv. På en direkt fråga om vad som händer med en naturlig förlossning säger korten: "Din kvinnlighet bejakas och du känner en stolthet före och efter men förlossningen blir hemsk." På frågan om vad som händer om du väljer kejsarsnittet säger korten: "Du söker nya vägar och lyfter dig till andra nivåer men förlossningen blir inget minne och du bör inte få fler barn efter den." Du har rätt att känna dig precis hur stark, svag, hopplös, tuff eller eländig du vill. Du är mycket nära en förlossning och att andra, kanske, kan fixa saker som du inte gör lika lätt eller ens alls beror lika mycket på att de förskönar i efterhand som på att du inte har samma referensramar som de. De allra flesta du läser om som är "superduktiga" har ingen eller högst en förlossning bakom sig och ändå så väljer i princip alla så lätta ord som möjligt när de i media ska beskriva hur det var. Vi lever i en kultur där smärta, lidande och känslor av misslyckande - och då särskilt när det har med barn att göra - är fullständigt tabubelagda. På sin höjd får man kräkas lite i början av graviditeten men sedan ska man vara söt och supermamma. Det är en dum myt, inget mer, för vore det sant att det är så enkelt så skulle inga företag i världen fråga tjejer om de hade tänkt att skaffa barn på anställningsintervjuer eftersom att vara havande -enligt myten- gör kvinnor både gladare, effektivare, pilskare och på det hela taget till någon form av supermänniskor. Naturligtvis är det tungt ibland, och det ska det vara, så var glad åt det du alls lyckas med. Se inte ner på dig själv för att andra säger att de gjort det bättre.
Kejsarsnitt är en stor sak. Proceduren uppfanns för flera tusen år sedan som en sista nödåtgärd när en förlossning hotade att döda både mor och barn. Nu för tiden är det naturligtvis oändligt mycket säkrare och bättre men det är inte en helt liten grej bara för det. Däremot är det en snabb och tämligen smärtfri process så du har rätt i att den bör passa dig utmärkt. "Förlossningen" kommer inte att bli en positiv upplevelse i sig. Den blir mer ett jaha men lättnaden efteråt och bristen på det elände du gått igenom tidigare kommer att göra helheten till en fin och positiv upplevelse. Det kommer att gå bra - det är ditt val och som alla val finns det fördelar på båda vägarna men du har en realistisk bild av vad som väntar så känns en vanlig förlossning oöverstiglig - låt bli. Särskilt eftersom det inte är din första, alla erfarenheter du kan dra av att föda har du redan fått.