Känner sig mitt barn ensamt?

Min barn känns väldigt ensam, nästan inga vänner och tillbringar mesta tiden själv eller med familjen, kommer det ändra sig? Är bara så orolig att hen ska bli deprimerad då hen ser andra vara med varandra 😔

Ullis

Att trivas för sig själv och att känna sig ensam är två skilda saker - svårigheten kan vara att se vad som är vad.

Svar: Uppväxten består av många faser och alla barn utvecklas i sin takt vilket gör att alla inte har samma behov eller samma förmåga att trivas i alla miljöer.

Det svåra är att se linjen mellan att välja att vara för sig själv och att vara för sig själv i saknad på andra att dela intressen och/eller livsåskådning med.

En del väljer en tillvaro på nätet över en där man möter människor i sociala situationer medan andra dras till sport och andra utlopp. Det viktiga och den svåra balansen här är att inte tvinga sina barn till samvaro de alls inte vill ha och att knuffa dem i en riktning mot något de skulle uppskatta men kanske inte känner att de vårar försöka.

Sen har vi också förändrade förutsättningar och växande ansvar – att barnen växer in i nya sätt att vara när de byter stadie i grundskolan är en sån sak, att de ofta växer enormt och blir väldigt mycket mer utåtriktade när de börjar gymnasiet är en annan.

Börja med att prata med ditt barn och låt barnet utveckla drömmar, idéer och tankar själv och ta fasta på dem. Om ditt barn visar en vilja att testa något – möjliggör det och uppmuntra barnet oavsett hur det går i början. Vare sig det är e-sport, att teckna, rida, spela boll eller samla fjärilar finns det nu för tiden massor av människor att lära sig av och med. Vare sig det sker i klubbar eller nätforum så är det ett bra sätt att få ett rikt socialt liv.

Dessutom så ser de sociala liven nu inte ut som de gjorde förr – på gott och ont – inget ersätter naturligtvis gemenskapen man får av att bara ”hänga” drömmar och växa med andra barn men komplement finns det många och de behöver inte alla handla om att umgås på samma sätt som vi gjorde när vi var i den åldern.

Att du oroar dig är jättebra eftersom det visar att du ser ditt barn och tar barnet på allvar. Ett samtal är den bästa startpunkten – en gemensam hobby är nästa steg. Vag gillar du att göra? Vill ditt barn vara med? Bjud in ditt barn att delta för allt från yoga till brädspel och bakning är inkörsportar till bra saker och det som får barn att vidga sina horisonter är att de känner att de lyckas med saker. En framgång leder till viljan att lyckas igen och med framgång växer också självkänslan.

Att umgås med andra kräver att barnen har ett ”kapital” alltså inte pengar men något som gör att barnet känner att den kan tillföra något till en grupp.

En del är snabba, andra är smarta, en del är roliga och har fantasi. Allt detta är sånt som andra barn kan identifiera och pusselbitar som ”passar in” i sociala mönster. Vilken pusselbit ditt barn kan och vill tillföra vet ditt barn själv i första hand och det snabbaste sättet för dig att hjälpa ditt barn är helt enkelt att se på vad ditt barn är stolt över. Om ditt barn inte känner stolthet eller ser sig som bra på något – då finns det risk för att depression och riktigt – icke valt – ”utanförskap” kan uppstå.

Att finnas till och känna att man kan tillföra är det bästa vapnet mot psykisk ohälsa och så länge ditt barn ser sig själv som en individ med kunskaper och att det finns vilja och möjlighet att utveckla dem så länge behöver du inte oroa dig utan koncentrera dig på att möjliggöra.

Då löser sig resten.

Jag utgår från att födelsedatan du skickade med var dina egna – så om du vill ha närmare tips på vad ditt barn troligen är intresserad av kan du maila barnets uppgifter så kan jag ge en del vinkar om vad ditt barn skulle tycka vara kul som kanske vare sig du eller barnet tänkt på.