FRÅGA TOR OCH HANNA:
Situationen har varit oförändrad i många år och nu har jag liksom fått "nog"... Har bland annat åkt på fysiska symtom pga frustration/stress, allt känns liksom ohållbart. Igår kväll flög orden liksom ur mig, att vi kanske skulle gå ifrån varandra... Vad säger korten, hur blir det med allt? Tack på förhand
”Stjärnan”
Svar: Först och främst känns det troligen oåterkalleligt och slutgiltigt nu när du ”sagt som det är” men det är faktiskt tvärt om – först nu finns det en möjlighet till förändring. SÅ länge du bär på allt inom dig kan inte frustrationerna få ett utlopp vilket går ut över din hälsa, ditt umgänge och ditt förhållande.
Nu finns det utrymme att resonera – att prata rakt och att öppet våga känna det som verkligen gnager och skaver och i och med det kommer också förändringar att komma vare sig de består i att gå vidare på en ny väg eller att gemensamt laga den väg du är på nu. Dessutom har du mer i bagaget än det du står i och det du har framför dig. Ganska nyliga förluster tynger dig ytterligare och de för med sig känslor du delvis har och kommer hantera men också en hel del som du bär med dig som du känner att du inte får eller kan uttrycka. Besvikelse, ilska, känslor av övergivenhet och inte minst brist på stöd och förståelse. Sånt som du rationellt säger till dig själv att du inte har rätt att kräva av andra eller där du säger dig att de ”varit där” och ”ställt upp” enligt alla ”normala” måttstockar men att du trots det mest vill skrika och kräva mer. Här har du rätt – du har rätt att kräva mer, att behöva mer och att ta mer utrymme och de du har runt dig ska köpa det du säger och ge dig det du behöver!.
Dina behov är dina och baserar sig på det du behöver – inte det som är ”rätt” eller ”tillräckligt”. Det finns ingen annan måttstock än den du har i din själv och du - och alla andra - har rätt att få känna och uttrycka de känslorna och omgivningen ska acceptera det. Att de sedan kanske inte alltid räcker till eller vet eller kan ge dig det du behöver är en annan sak och det kan man hantera efteråt. Det enda de kan göra – och ska göra – är att acceptera dina känslor och göra sitt bästa.
Att du inte fått det utrymmet är i grunden ett ar de stora bekymren eftersom det gör att två olika processer blandas ihop och gör det svårare för dig att välja rätt väg nu.
Å ena sidan har du ett behov av att få värka klart och hitta dina egna fötter och din egen väg i den situation du står i i förhållande till dina förluster och din egen själ och självbild.
Å andra sidan har du ett behov av att – fristående från det – hitta din plats i tillvaron och tid att staka ut den väg du vill gå framåt. Du står i en situation i livet där det borde finnas mer utrymme för egna drömmar och egna vägval. De som är beroende av dig klarar sig mer och mer själva och det bör (ska) finnas utrymme för dig att sträcka dig efter egna mål och göra saker för din egen skull.
Var och en för sig är detta nog för en livskris men tillsammans gör det att du känner dig kvävd, fångad och att du känner att det bara finns två vägar: Ge upp och vara en servicemaskin för andras behov eller fly, bryta med allt och kasta dig in i något helt nytt. Båda vägarna är fel för båda kräver att du ger upp sådant som ger dig verklig lycka och verklig utveckling. Det du gjort nu är att du tagit första steget framåt och genom att ha sagt det du sagt har du också öppnat för att ni kan göra något tillsammans. Det betyder inte att ni kommer gå samma väg men det betyder att det finns en möjlighet att bena ut detta på ett sådant sätt att ni kan gå vidare och dela på de bördor ni har att dela.
Det är Craft som är den rådgivande kortleken här så det blir raka och handfasta råd:
1: Prata med någon tillsammans – du har bara börjat säga det du behöver och din partner har också en hel del på hjärtat. Ta hjälp! Att ha en medlare som kan ge er båda möjlighet att formulera det ni känner på ett sådant sätt att den andra kan höra det i ett sammanhang är avgörande för att det ni går igenom (du går igenom men din partner är med på resan vare sig hen vill det eller inte och är definitivt mer än en passagerare). Prata med en familjeterapeut och boka samtal så fort det går. Ju tidigare ni skaffar er verktyg för att gå vidare desto bättre blir resan.
2: Förändring är nödvändig! Det går inte att gå tillbaka till ”det som varit” huvudsakligen därför att det var en bra stund sen ”det som varit” var det som någon av er minns ”som det var” och att försöka återskapa det kommer bara att göra er båda en stor otjänst. Antingen blir ni mer än det ni var och det kommer göra er båda större, starkare och närmare varandra eller så väntar nya kapitel på er båda var för sig. Men förändring är den ända vägen.
3: Detta är ett vuxet beslut och det är ni vuxna som ska äga det och stå för det. Alltid när det finns barn så kommer de i 99.9% av fallen vilja att föräldrarna fortsätter tillsammans och det är ett bekymmer. För stannar man och ens för sig själv tänker att det är ”för deras skull” kommer barnen för alltid känna att de gör sina föräldrar olyckliga eller att det finns en obetald skuld som de bär med sig. Går man istället isär utan att något drastiskt ändras kommer barnen alltid bära ett ”vi räckte inte till” perspektiv eftersom ingen av de vuxna gör något som (ur barnens perspektiv) inte gått att göra ändå. Det är ytterligare ett skäl till att förändring är nödvändig – det visar tydligt att barnet(en) är en självklar del av det gemensamma valet men att det inte var deras ”skuld” eller ansvar oavsett vad som sker. Så se till att ändra något inte bara för er skull (vare sig ni går vidare tillsammans eller var för sig) utan också för familjens. Måla om, renovera, flytta, åk på en toksemester någonstans ni aldrig varit eller byt jobb – gör något annorlunda som förklarar varför det som hänt var nödvändigt och varför det var ert beslut.
Det kan göra den närmaste framtiden bökigare och tuffare men det är något ni kommer få tillbaka många gånger om för resten av era (och era barns) liv. Jag har inte tänkt att fråga mina kort vilken väg som är mer rätt eller ens troligast att du/ni går. I alla fall inte just nu. Huvudsakligen eftersom de steg ni har framför er närmast är sådana som är nödvändiga hur det än går.
Du är stark nog att göra detta och du förtjänar att veta att du är stark nog att göra rätt därför att du behöver det. Vad som än händer härnäst är din seger över dig själv och du har rätt att inte behöva tvivla på det.
Med det sagt – vi finns här hela tiden så behöver du oss för råd eller stöd är det bara att fråga igen.
댓글