Vi är en stor syskonskara och jag är i mitten. Jag har förlorat ett syskon och haft en jobbig uppväxt. Det har lett till att jag har många frågor om mina relationer, om mina egna barn och om framtiden.
Jag vill veta allt som går att få fram i de här frågorna för de har skavt ett bra tag.
Mm
Svar: Låt oss börja med dina känslor för ditt bortgångna syskon.
Det du känner är helt naturligt. Sorgeprocessen efter att någon gått bort är som regel runt 7 år där det första året handlar om akut sorgearbete och de följande om acceptans, anpassning, bokslut och nystart. Problemet i ditt fall är – precis som du säger – att du i princip började sorgearbetet långt innan hen dog. Det gör att när det sedan händer upplever du att du inte känner det du vet att du egentligen ”borde” känna. Du har redan accepterar ett avstånd. Du har redan hunnit med att vara ledsen, arg, lättad och förvirrad. Det gör att du sedan fastnar i ett tillstånd där du känner att du behöver känna och göra ett avslut men att det liksom inte finns känslor kvar. Att du på många sätt är ”klar” trots att du inte är det egentligen.
Till det kommer bitterheten att du alltid fått vara ”den duktiga” den som alla andra tagit för given och lutat sig på utan att vare sig ge dig den erkänsla som du förtjänat och i och med det inte heller den kärlek du behöver.
Det har i första hand att göra med att den som utnyttjar andra för sin egen skull (särskilt när det gäller nära familjeband) ofta känner en stor skuld och det lättaste sättet att inte känna sig dålig själv är att förneka andras – din – betydelse och insats.
Lite som om det du känner och behöver försvinner av sig själv och din familj inte tar upp det och erkänner att det finns där. Därför vill de inte höra, förstå eller be om ursäkt för det förgångna.
Det är på alla sätt en hysterisk vrångbild eftersom det enda de gör är att hindra dig från att få svar på dina frågor och lägga saker åt sidan, lösa dem och gå vidare.
Problemet nu är därför inte i första hand ditt bortgångne syskon utan de som fortfarande lever. Ditt syskon var på många sätt den som du hade mest stöd av och när hen lämnar dig och - ur ditt undermedvetnas perspektiv – svikit dig har du också fört över många av de negativa känslor du har på hen. Känslor som du egentligen i borde rikta på dina föräldrar och dina andra syskon.
Det hjälper till att hålla fast dig i det känslovakuum du hamnat i eftersom saknaden blockeras av att du dels redan delvis ”sörjt färdigt” och dels fört över många känslor på hen vilket hindrar dig från att lösa dem med resten av din familj.
Det är inte bra för någon.
Det finns flera vägar framåt och jag tycker att du ska ta den som gagnar dig och dina barn bäst. Du förtjänar att bli fri från den tyngd av ansvar, sorg och – innerst inne – otillräcklighet du känner.
SÅ låt oss börja här:
Det är på inget sätt ditt fel eller ditt ansvar att ditt syskon gick bort!
Tvärt om du jordade hen och fick hen att leva längre och bättre än hen gjort utan dig.
Det finns ingenting du kunnat göra bättre!
Här håller du inte med men tänk på att varje sak du kunnat gjort mer hade kommit med en kostnad. Tid du inte kunnat ge till dina barn. Mer sorg när det du gjorde inte räckte till. Större känsla av meningslöshet nu när det du gjorde ändå inte varit ”tillräckligt”.
Så det du eventuellt kunnat göra annorlunda skulle ha lett till en annan känsla av misslyckande som skulle varit större än den du känner nu.
Det största du gjorde för hen var när du släppte taget!
Hen visste då, efter allt du gjort, känt och offrat, att du älskade och värnade om hen och hen vet det ännu mer nu. Det innebär att du genom allt du gjort visat att du fanns där men till sist är vägen framåt ett eget val. Efter att du gjort allt någon kunnat förvänta sig och sedan dubbelt så mycket mer gav du ditt syskon ett eget val att lyfta sig själv den sista biten.
Och vägen till ett bättre liv måste alltid, alltid, innehålla ett eget val och ett eget ansvar. Hade du inte gett hen den möjligheten hade hen kanske levt lite längre men som den tomma, ihåliga människa hen var på slutet. Du gav hen alla förutsättningar att flyga men hen orkade inte. Det är inte på dig – om något är det på resten av din familj som INTE hjälpte dig eller hen i kampen.
Så du måste börja sorgearbetet med att sörja det du gav och det du förlorade. Känslorna för dig själv måste komma först för när du känner dem på riktigt kan du också börja känna det du vill känna för ditt syskon.
Du måste våga vara besviken, arg, uppgiven och kanske till och med hatisk mot de som sek inte bara hen utan också och framför allt dig på vägen.
Du behöver inte ”göra upp” eller ens konfrontera dem – i alla fall inte just nu – men du måste erkänna att OM det finns en skuld här så är det inte din.
När du sedan går vidare kommer du finna att du har mer glädje av att hedra hens liv snarare än sörja bortgången. Minns de goda stunderna, prata med dina barn om det som gjorde hen unik och stark och duktig. Kom ihåg vad ni kände för varandra under de bra dagarna.
När det är den människa du väljer att minnas kommer det också vara den människa du orkar och vill och behöver sörja.
Då kan du få frid och då kan också hen och hens minne vila.
Nu till din familj. Det är nära nog omöjligt att reda ut saker med en dysfunktionell familj och ännu svårare att få det att leda till meningsfull förändring och en ny, bättre relation.
Särskilt på egen hand.
Men det är av yttersta vikt att du gör ett bokslut på det som ligger bakom er så att du kan gå vidare framåt och ta hand om din familj och dina barn på ett bra sätt.
För det är inte bara fysiska drag som går i arv. Den relation man har med sina föräldrar smittar ofta över på den relation man har med sina barn. Antingen upprepar man de beteenden ens föräldrar hade mot en själv (vanligen gör män det) eller så styr man medvetet i andra riktningen för mycket (oftare kvinnor).
Problemet med båda vägarna är att ens barn inte är korkade – de ser hur man uppför sig mot sina egna föräldrar och hur de uppför sig mot dig och drar slutsatser ur det.
Därför måste du orka rikta om sorgeprocessen från ditt syskon till din familj.
Du behöver särskilja dig från dem och reda ut den härva av känslor och beteenden som grundar sig i ditt förhållande till dem.
Det är ett arbete du inte ska, kan eller ens bör göra på egen hand men lyckligtvis finns det stöd at få.
Det du behöver är ett bollplank i första hand och kanske en professionell vägledare därefter. Kolla med din hälsocentral och boka en tid med en kurator så kommer denne kunna ge dig en hand. Om du inte känner dig bekväm med det kan Svenska kyrka ofta hjälpa. Deras präster är utbildade i sorgehantering och har god vana att hjälpa människor.
Ditt horoskop och mina kort ger mig möjligheten att hjälpa dig ett steg på vägen och vi finns här om du behöver oss igen men nästa steg på vägen kräver att du sträcker ut handen och litar på någon annan. Det vi och andra kan göra är att ge dig förmågan att komma åt det du behöver som redan finns i dig. Det här är din väg at gå. Det du har rätt att känna är att det finns andra därute som är beredda att göra för dig det du gjort för din familj under massor av år.
Du är inte ensam och din väg leder till bra platser och du kan räkna med att få stöd på din väg mot dem.
Comments