Hur länge får man ha sorg?
Min mamma gick bort för ett par år sedan. Vi stod väldigt nära varandra och jag sörjer fortfarande men det är som om alla tror att jag är okej nu. T o m min man, han drar ihop ansiktet när jag nämner mamma som om jag hade pratat om nånting äckligt. Jag förstår att det är jobbigt för alla andra att jag är ledsen men jag känner mig också ensam och arg för att de inte förstår. Får man verkligen bara sörja ett år, jag har ju förlorat någon som är helt oersättlig för mig. Jag har två syskon som jag i alla fall kan prata med. Jag vill inte veta av er hur mamma har det för jag är redan säker på att hon har det bra, det jag vill är veta hur jag ska komma vidare och om jag är tokig som tycker att jag kan få sörja ett tag till.
"Ledsen"
Svar: Nej, du är inte tokig. Sorg är något väldigt personligt. För många håller den första råa sorgen i sig i ett år men även efter stora förluster finns det en del som har en snabbare sorgeprocess, och många som har en långsammare. Det borde få ta den tid det tar, men du är tyvärr inte ensam om att uppleva att omgivningen har gått vidare och tycker att du ska ha gjort det också. Ibland kan det hjälpa att få prata med någon utomstående, och det finns många bra stödgrupper för sörjande till exempel på Facebook. Med dina egna anhöriga finns risken att de utan att mena det är riktigt nedriga. Ibland tänker människor inte efter alls utan agerar efter sina egna behov, och då kan det lätt bli ett "men ryck upp dig" istället för stöd - för att den människan mår bättre själv när du inte är ledsen. Det är både själviskt och korttänkt men framför allt är det (oftast) inte genomtänkt.
Din mans reaktion bekymrar mig, för när du så småningom kommer igenom sorgearbetet så finns det en påtaglig risk att du kommer fram till att du inte vill ha honom i ditt liv längre. Det vore väldigt bra för er relation om han förstod hur du mår, och respekterade det. Jag skulle nästan rekommendera parterapi faktiskt. Annars kommer du så småningom att stå där och vara väldigt medveten om två saker: Att han inte fanns där för dig när du behövde honom, och att du nu har gått igenom något som har förändrat dig och det är en utveckling han inte har följt med i.
Det här med sorg. Det är väldigt bra att ha någon att prata med och jag tror som sagt att du skulle kunna må bra av att hitta en stödgrupp, utöver att du har dina syskon. I övrigt, låt det ta den tid det tar. Så länge processen går framåt så är det ingen fara, och jag tycker att det låter på din fråga som om det går framåt trots allt. När man fastnar i sorgen - när tiden går och ingenting alls förändras - då måste man ha hjälp, och helst fort. Men jag tror inte alls att du är där.
Som astrolog brukar jag säga att en komplett sorgeprocess tar ungefär 28 år. Oftast är sorgen riktigt smärtsam i runt ett år (även om variationerna som sagt är stora), påtaglig i sex år till, och mildras sedan gradvis. Men först efter 28 år är känslan av förlust helt borta och kvar är bara kärlek och minnen.
Därför tycker jag inte att du behöver ha bråttom heller. Låt sorgen ta tid. Det är viktigare att fokusera på att den jobbiga situation som du befinner dig i inte blir värre, för att din omgivning är så dåligt stöd kan både göra sorgen tyngre att bära och allvarligt skada ditt förtroende för dina närstående. Du behöver allra minst få ventilera hur det känns att din sorg blir nonchalerad av människor som borde finnas där för dig.