• Tor Tolander

Hur kommer jag och min mamma närmare varandra?

FRÅGA TOR OCH HANNA: Jag har en konstig relation till min mamma. Blir avundsjuk på alla som har en bra sådan. Av nån anledning så blir jag irriterad när vi träffas också. Jag mår ingen bra av det och skulle vilja ha en bättre och närmare kontakt. Varför känner jag såhär? Vad kan jag göra?

Stjärna


Att överbrygga avståndet till ens föräldrar är en process som tar tid

Svar: För det första – du är långt ifrån ensam om att ha ett skevt förhållande med din mamma. Jag har skrivit om det förr här i frågelådan och jag kommer med alla sannolikhet göra det igen.

Ett av bekymren är att ens relation till ens föräldrar ska ändras över tiden. Från ett totalt beroende över utlärande, mentorskap och frigörelsemotpart till att så småningom bli ett ömsesidigt och jämlikt band mellan likar som delar historia, blod och delvis drömmar. För att sedan gå in i ytterligare en fas där barnet blir den som oroar sig för sina föräldrar och ofta blir, på sätt och vis, sina egna föräldrars beskyddare.

Det här är knepigt för det är ofta det blir fnurror på tråden under minst en men i värsta fall alla steg på utvecklingsvägen.

Det är lätt att tro att ”alla andra” har en perfekt bild och ett perfekt förhållande med sina föräldrar för de allra, allra flesta pratar bara gott om sina föräldrar och sin relation till dem när ämnet kommer upp.

Tänk tillbaka på när det hände senast: Var det någon som sa att de hade några bekymmer i sin relation till dem? Ens om småsaker? Vad sa du själv i den diskussionen?

Vi vill alla ha en perfekt relation med våra föräldrar.

Vi vill att de ska vara ett stöd. Att de alltid har älskat oss förbehållslöst, att de alltid är stolta över oss, att vi är stolta över dem och tacksamma för det de gjort för oss, för visdomarna de gett och att alla möten, träffar, besök och tid med barnbarnen ska ha gått klockrent.

INGEN har det så!!!

Men de allra, allra flesta av oss har betydligt mer bra än dåligt med oss från våra föräldrar.

Bekymret är att i vår iver att duga, att vara några de kan vara stolta över och samtidigt visa dem att vi älskar dem så krockar det med att de ibland har åldrade åsikter, aldrig kan medge att de faktiskt gjort missar ibland och att den upplevelse av ett gemensamt minne de förmedlar inte alls alltid stämmer med den egna upplevelsen.

Att prata om föräldrar är så tufft att jag måste medge att jag får anstränga mig lite för att inte tänka på vad min mamma kommer ta till sig av den här texten. Om hon kommer tolka det jag skriver som en recension av vår relation och hur hon i så fall kommer ta det.

Jag skulle kunna skriva en bok på ämnet men med detta sagt – att du inte alls är så ensam som du tror – är det definitivt dags att gå in på din relation med din mamma.

Du och din mamma är i grunden väldigt olika. Inte varandras motpoler alls utan bara precis så olika att det känns som om ni inte riktigt förstår varandra ens när ni är helt överens om något.

Din mamma är väldigt social och har lätt att bilda nya band till människor och smälta in i olika situationer. Det har du också för det mesta men där det för dig är ett arbete som också handlar om att se vad som finns under ”masken” och vad människor innerst inne vill ha och är för sorts personer är din mamma genuint bara trevlig utan baktankar.

Det gör att du måste uppfatta henne som naiv och ytlig av och till och du oroar dig säkert för att andra ska utnyttja henne medan hon tar sånt med en klackspark och troligen tycker att du är misstänksam och ”förstör stämningen” när hon bara ville ha det trevligt.

Problemet här ligger i att ni båda måste acceptera att ”trevligt för dig betyder att du FÅR gå djupare in i vad andra tänker och tycker och att du gillar när ”dolda” sidor kommer i ljuset. Att lära dig mer om andra gör dig trygg och gör att samtal, fester och möten blir djupare, roligare och mer meningsfulla.

Det är precis tvärt om med din mamma. Hon gillar på fullt allvar att ha relationer som är precis som de ser ut. Att mingla på i ett socialt skikt av yta, trevlighet och lättsamhet. När någon hamnar i en pinsam eller personlig situation vill du hjälpa, lägga dig i eller veta mer medan din mamma släpper den personen som en het potatis och minglar vidare.

Det gör saker jobbiga för dig och får dig att känna dig osäker – särskilt eftersom det rimmar så illa med de gånger din mamma VERKLIGEN stått upp för något eller någon (troligen dig) för det finns en obändighet i henne som gör att när hon står upp för något står hon kvar – oavsett vad det kostar och hur mycket det än blåser. Det är något du beundrar hos henne och faktiskt en sak ni har gemensamt (även om du snarare går på attack när det gäller medan hon helt enkelt inte backar). Problemet här är att det gör dig osäker och ibland förbannad att hon inte kan vara så jämt när det behövs. Alla de gånger du upplevt at hon kunde stått men valt att bara undvika bekymmer skapar en misstro och irritation. Det är som om hon med flit väljer det ”meningslösa” och ytliga framför det ni skulle kunna haft och du upplever att hon på något sätt gör det för att ta ut ett avstånd till dig.

Inget kunde vara längre från sanningen men i hennes värld vill hon att du ska må bra och inget är bättre än det bekymmerslösa i hennes värld. Att hon undviker svåra ämnen och ”mörkar” bekymmer har inget att göra med att hon inte litar på dig – det har at göra med att hon älskar dig och inte vill vara en börda. Hon vill att den tid ni har tillsammans ska vara ljus medan du vill att den skall vara innerlig.

Det skapar också bekymmer eftersom du, i frånvaron av uttalat mörker drar slutsatser om vad som ligger bakom och när du tar upp det och frågar gör det situationen jättejobbig för er båda.

Så i korthet – hon är orolig för dig eftersom så mycket i ditt liv verkar så viktigt och jobbigt och oklart och du är orolig för henne eftersom hon verkar vägra se problem, människors mörka sidor och går på minor ”vem som helst” borde kunna undvika.

Trots det kan ni definitivt bygga en bättre relation eftersom det finns saker som förenar och först och främst är det de saker ni inte talar om.

Hon är otroligt stolt över dig och det gör ont i henne att du inte verkar förstå det.

Du är otroligt fäst vid henne och det gör ont i dig att hon inte släpper in dig.

Problemet är att ni mest verkar såra varandra när ni försöker prata om det.

Problemet med er relation är att det inte finns några lätta svar på hur ni ska få relationen att bli en som ni båda gillar – och ännu svårare en som ni båda gillar samtidigt.

Men det finns saker som hjälper och, eftersom det är du som ställer frågan, kommer mycket av det arbetet hamna på dig.

Inledningsvis: Acceptera att hon älskar dig och allt du är och allt du gör men att hon blir oroad och irriterad av hur du är och gör – huvudsakligen för at hon ser sig i dig och om hon skulle säga det du sa och göra det du gjorde skulle hon må rätt dåligt av det.

Fortsättningsvis: Acceptera att det är precis samma sak för dig. Tänk din hur du skulle må om du sa det din mamma sa exakt som hon sa det och verkligen med det. Jag ser inte framför mig att du skulle må bra då.

Men här är ni olika – hennes sätt gör henne lycklig och dit sätt fungerar för dig.

Nu till det tuffa – det måste du köpa! Se förbi det, försök inte rätta till din mamma och försök framför allt inte rätta till dig själv! Ni är olika men ser du bortom det finns det massor som förenar er. Saker ni gjort tillsammans, saker ni båda gillar och saker ni delar åsikt om. Koncentrera er på de sakerna när ni är tillsammans och gör det på ett otvunget sätt. Er tid är för dyrbar för att spela en roll av någon du inte är – se det istället som en möjlighet att göra bra sker av det ni båda är istället.

Sen avslutningsvis överkursen – Du är mitt i livet och din mamma är lite längre fram i sin livsbana. Fram tills det att man är runt 60 har man som förälder bilden av att det är ens ungar som har fel och gjort fel men ju äldre man blir desto viktigare blir det att göra ett bokslut och faktiskt erkänna sina egna brister.

Men det måste ske på de egna villkoren eftersom det också är så att man blir mer och mer rädd för att bli ensam och övergiven. Det innebär att när det kommer till djupare samtal så MÅSTE det vara hon som inleder dem och det MÅSTE vara så att du lyssnar mer än du talar.

Det finns ämnen som hon vill ta upp och som jag hoppas hon har modet att ta upp som kommer föra er mycket närmare varandra men hon måste våga släppa bilden av vem hon vill se ut som och våga låta den där okuvliga sidan ta överhanden.

Dit kommer du med tålamod och med positiva möten på vägen. Inte tillgjorda men positiva. Utgå från det ni båda gillar. Lägg tid och kraft på det som förenar och låt henne leda samtal och vägval som går djupare än så. Och var ärlig när hon frågar dig något. Känner hon at hon inte orkar med det samtalet kommer hon bagatellisera och styra vidare. Det är sårande för dig och gör dig skitirriterad eftersom det får dig att känna att hon inte bryr sig eller inte förstår men det är i själva verket så att hon inte vågar, orkar eller vill göra dig illa genom att tala om det.

Låt henne styra undan genom att släppa ämnet själv också. Bara säg att det är viktigt för dig men att ni kan prata om det en annan gång och gå vidare. På det sätet kommer hon uppleva att det svåra är enklare och så länge det är enkelt är din mamma en mästare på att föra diskussioner.

Det här blev långt och det är ändå inte alla råd jag kan ge men det är en start.

Det finns en bra relation att få mellan er och det första steget dit är att ni båda vill ha den.

Det är redan bevisat så nu gäller det bara att du orkar vara den vuxna i rummet.

Din mamma vet och förstår mer än hon säger och tiden för närmande, helande och förlåtelse finns och den ligger framför er.

18 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

 Proudly created with Wix.com

  • Facebook Social Ikon