Hittar jag livskamraten?

Hej igen Jag börjar tycka att det är väldigt jobbigt att vara singel och har varit det väldigt länge. Jag vet att jag klarar mig själv och behöver ingen man för den skull. Men jag saknar närheten till någon. Kan till och med sakna att småtjafsa med någon. Har fått tips om att katt/hund kan ge samma känsla av närhet men blir mest arg när någon säger så. Har pratat med olika psykologer och får där som svar att det är bara för mig att acceptera min situation eftersom jag inte vill nätdejta.

Ja jag inser att de provocerar för att få mig att tänka, men jag kan inte träffa någon på det viset. Har fått svar av er tidigare om att kärleken kommer i år eller nästa år och det är en man med rötter i landsbygd och kroppsarbete. Men jag blir så skeptisk och tänker att det har jag hört förr, men inget har hittills hänt, vilket självklart inte underlättar för mig med det tankesättet. Nu har jag faktiskt träffat på två män som passar in i detta. Den ena Fisk och den andra Tvilling. De sysslar med någon form av kroppsarbete båda två och jag har träffat dem i helt vardagliga situationer. Jag är inte förälskad eller så, eller jo i den ena av dem...men känner ett visst intresse för dem båda.

Jag kan verka lite avvisande ibland så jag är osäker på vad de tycker om mig. Min erfarenhet av tidigare förhållanden är inte så positiv. Mina barns pappa tryckte ner mig psykiskt så jag hade många års helsike efter att jag lyckats lämna honom. Men jag trivs i de här männens närhet och känner att det är intressanta människor. Framför allt den ene av dem får mig att känna mig väldigt glad. Men och ett stort men.... de är båda yngre än mig.

Den ena av dem väldigt mycket yngre så jag vet inte vad jag ska göra. Ska jag försöka närma mig någon av dem, eller bara låta det rinna ut i sanden? Vet ju inte ens om de är intresserade av mig. Jag har väldigt svårt att se om någon är det. Ingenting känns riktigt bra, mycket på grund av detta. Känner att ska mitt liv gå ut på att gå här själv och bara bli äldre och äldre i ensamhet. Bytte jobb för ett tag sedan, eller rättare sagt jag jobbade som konsult och har nu fått jobb på företaget jag jobbade hos. Trodde det var mitt drömjobb, men känner ibland att det gnager inom mig om det verkligen är det. Är detta vad jag ville? Det är en kombination av mina två utbildningar jag har som jag inte trodde att jag skulle lyckas hitta ett jobb som kombinerade dem, men ändå är jag osäker. Är det här rätt för mig? Vill inte söka mig vidare än eftersom jag inte vet om det beror på att jag tycket livet är kasst eftersom jag aldrig träffar någon partner eller kanske beroende på att jag till största del jobbar hemifrån. Vet inte längre vad jag ska göra med mitt liv. Vara ensam en sommar till gör mig väldigt ledsen. Jag får ofta höra "tänk positivt så händer det snart" annars drar du bara negativa saker till dig.

Men jag klarar inte av att tänka positivt längre. Jag har levt ensam under 25 års tid nu. Självklart har jag haft mina barn också bott hos mig, men jag har inte haft någon annan vuxen att dela mitt dagliga liv med. Jag har verkligen försökt att tänka positivt, tycka om mig själv och att lära mig leva ensam. Jag har stor erfarenhet av det..... men man kommer till en gräns då det inte går längre. Min dröm förr var att få gifta mig, men barnens pappa ville inte gifta sig med en "sådan som mig" som han uttryckte det. Nu i efterhand är jag tacksam att vi inte var det, för det blev lättare för mig att gå ifrån honom. Men drömmen har funnits där hela tiden. Men utan man är det lite svårt... Hur ska jag få in hopp och glädje i mitt liv igen?

Marie

bara att ta en promenad tillsammans kan vara ett bra första steg att lära känna någon

Svar: Tack för ditt brev. Det är långa och inte lätta frågor du har och den ensamhet du pratar om är inget du förtjänar eller kommer att fortsätta lida med särskilt länge. Men och det finns ett stort MEN det kräver att du vågar riskera bakslag.

Nå vi kommer till det mer i detalj lite senare. Låt oss börja med jobbet:

Du har rätt i att detta borde vara ditt drömjobb för det är ju precis vad du strävat efter och hoppats på men nu när du är här så ger det dig inte den feedback och den känsla av åstadkommande som du strävat efter och förtjänat. Det kommer rakt ner till följande – vad är poängen när det du gör inte anknyter till någon och inte leder till att någon är så stolt över dig och delar upplevelsen med dig som du faktiskt förtjänar!

Som det nu är är jobbet tillfredsställande i sig men när du går hem för dagen känns det som om du inte gjort något eftersom det landar i ensamhet.

Kort sagt – utan sammanhang kommer inte den ”belöning” som delandet av dagens upplevelser ger. En nära vän ger visst stöd men nyckeln till din lycka både på jobbet och privat ligger i att inte vara ensam.

Och det ska inte behövas att du kliver in i cirklar du inte vill vara i. Nätdejting kan vara kul men är inte för alla. Att gå ut på en allmän marknad och bli bedömd och bedöma människor efter vad de själva säger om sig är inte något som alla upplever som kul eller ens acceptabelt och det behöver man respektera.

Dock har du ju nu träffat människor som borde/kan vara det du söker och att du då efter så många år för dig själv tvekar är mer än förståeligt. Det vore faktiskt väldigt konstigt om du inte gjorde det eftersom det inte är det enklaste för dig att släppa någon nära. Du vill att de relationer du går in i ska räknas och OM det blir fel så tar du det personligt på ett sätt som gör det svårare för dig att ”våga” göra om samma sak igen.

Så råden till dig, givet ditt horoskop och den spådom som, enligt vad du själv skriver, fortfarande verkar ligga precis i linje med hur den var skriven är följande:

Ditt liv kommer att lätta och ljusna vad gäller både arbetsglädje, fritid och kärlek när du hittat en partner.

Du behöver våga ta nästa steg. Att livet ställer personer som kan, men inte måste, vara den rätta i din väg betyder ingenting om du inte ger dem, och dig, chansen att gå vidare. En sån enkel sak som att undra om ni ska fika tillsammans eller äta lunch eller ta en promenad är en bra inledning. Viljan att hitta kärleken finns hos alla så att få frågan av någon är kanske pinsamt men alltid, alltid smickrande.

SÅ glöm åldersskillnader eller bakgrund eller tidigare erfarenheter och gå på vad du hoppas kan hända. Du kommer troligen inte träffa rätt på första försöket men om du inte gör et försök kommer du aldrig träffa den du faktiskt kommer bygga ett liv med.

Du är en klok, välutbildad och älskvärd människa som kan och kommer se skillnaden mellan någon som är intresserad på riktigt och någon som inte är det och de gånger det tar lite tid innan det uppdagar sig är mer än värt det eftersom att ha någon att komma hem till gör allt i livet roligare.