Vi har haft en treårig relation där vi bott sambo. Allting var ganska normalt i början. Han hade just börjat arbeta efter att ha varit sjukskriven ganska länge. Vi träffades och det kändes genast rätt. Han har ett förflutet som spelmissbrukare och plötsligt blev det problematiskt igen. Han tappade a-kassa. Han tappade lägenheten och blev vräkt. Han klarar inte av att sköta ekonomi. Han fick inte längre ha sin son hos sig. Det blev några turer med socialen ... men det löste sig aldrig och han flyttade hem till mig. Han son kom till oss på helgerna och vi levde som små kycklingar i min lilla lägenhet. Emellanåt har kämpandet nästan tagit kål på mig, men kärleken har varit så intensiv.
Han startade företag. Mera jobb jobb jobb jobb. Jag pushade honom att ta tag i sitt liv. Jag försörjde oss mer eller mindre och ställde krav. Mycket turbulens och tårar. Så vi separerade. Jag flyttade hem för att sanera mina skulder, eftersom jag inte klarade att hålla efter ekonomin. Började pendla till skolan och grät. I månader. Saknaden var enorm. Jag trodde allt om denna man. Gör det fortfarande, även om det är många blandade känslor i min kropp. Jag kan förlåta och jag vill tro att människor kan göra rätt. Att han ska klara det. Han säger ju att han vill, men kanske är han lite besatt av att lyckas med sitt företag. Själv kan jag förstå att alla människor behöver lyckas med något i livet, och speciellt är det viktigt för honom. Jag har däremot svårt att förstå till vilket pris.
Jag älskar denna man ännu och vi ses och har något slags förhållande i gränslandet. Utan att vara ihop eller att inte vara det. Det gör mig så ont och jag går av av detta sätt att leva. Han har nyligen gjort en lång resa och han sa att han har saknat mig.
Finns det någon lösning för oss? För honom? Ibland vill jag bara slå honom riktigt hårt i skallen så att han ska fatta. Han är underbar, men det går ju inte att leva på luft. Jag vet inte vad jag ska göra. Det känns som att livet inte har någon som helst mening när han inte är bredvid mig. Kanske är det mig det är fel på. Jag har tidvis mått dåligt. Jag vill ju tro på den kärlek vi har. Jag vill tro att det är starkare än allt annat. Och att det ska övervinna allt annat. Kanske är jag naiv? Han säger att han vill ha ett normalt liv ... han är verkligen mitt allt och jag har tror att han är den stora kärleken i mitt liv. Jag vill leva med honom och föda hans barn och göra honom lycklig och att han skall göra samma saker för mig. Min fråga är alltså hur det går för oss ... hur jag ska ställa mig till allt det här ... finns det någon lösning? "Stor kram från T."
Svar: Det fins en stark attraktion mellan er, det gör det ofta mellan människor som är födda på motsatta delar av året. Hade han haft ordning så sitt liv hade du också känt dig trygg hos honom. Är han dessutom född efter 12:38 skulle jag säga att ni i teorin passar ganska bra ihop fastän ni är mycket olika. Men problemet är att hans impulsiva inställning till livet och hans fixering vid olika saker (spel, jobb, eller vad det råkar bli) passar dig enormt dåligt. Du kan inte heller stoppa honom utan att såra honom. Hos en del Vattumän blir det en konstart att ha en helt egen verklighetsuppfattning, och jag tror att han tillhör den kategorin. Man kommer inte åt att ändra på honom utan att antingen rasera hans värld (grymt) eller lägga ner långa långa timmar på terapeutiska samtal. Något som dessutom kräver ett proffs eller åtminstone någon som inte är anhörig till honom.
Jag förstår att du saknar honom, inte minst lämnar han ett hål efter sig eftersom du lagt ner så mycket på att beskydda honom och ta hand om honom. Men han är inte din andra hälft. Jag säger inte att du måste ge upp honom men det är sannolikt ditt bästa alternativ. Lätt att leva med lär han aldrig bli och du har svårt att nå fram till honom, varken resonemang eller skäll hjälper. Just din metod - att vara metodisk, konsekvent och konstruktivt kritisk (eller, när du är riktigt arg, bara bitande sarkastisk) - fungerar helt enkelt särskilt dåligt på vissa tecken som då t ex Vattumannen. Vädurar brukar inte heller lyssna på dig, något du kanske lagt märke till i andra sammanhang.
Med missbruk är det ju också så att man måste angripa rötterna. Själva missbruket är bara en del av problemet, ett symptom om man så vill. Någonting inne i honom driver honom så hårt att han inte förmår bromsa. Din beskrivning antyder att han inte mår särskilt mycket bättre nu är förut, han har bara bytt fixering till företaget istället för spel. Utan hans födelsetid kan jag inte få ur hans horoskop vad det är exakt som är fel med honom, men att han inte mår bra märks ju på hans beteende. Just det här att allt skall ordna sig med hjälp av X, där X är något han tycker att han kan kontrollera. Just nu hans företag.
Väljer du att leva med honom väljer du också att tillbringa år med att hjälpa honom reda ut sitt inre. I bästa fall. I värsta fall drabbas du av det han ställer till med medan han inte hanterar problemen.
Det är inte naivt att tro på sann kärlek. Men kärleken löser inte alla problem, däremot. Och du kan inte rädda honom. Det måste han göra själv!
Nu till dina behov. Du kan inte fortsätta vara "nästan" ett par med honom. Det är för skadligt för dig. Du mår så pass dåligt att jag innerligt hoppas att du har någon att tala med, en terapeut helst eller någon annan som verkligen kan lyssna. Men ert förhållande måste upphöra eller stabilisera sig, det vet du nog egentligen utan att jag behöver säga det. Du behöver ett normalt liv, inte sedan utan nu, även om det betyder ett liv utan honom. Brutal hjärtesorg är absolut bättre än en som bara pågår och pågår.
När du försöker reda ut det här med honom, tänk på att hans konkreta svar ofta är betydligt sämre förankrade i den praktiska verkligheten än dina är. Men han tror benhårt på det han säger, det är bara det att han inte har de praktiska möjligheterna att förverkliga särskilt mycket av det. Tror du för mycket på honom blir du sårad, och han också - du måste alltså göra en egen bedömning av det han säger. Det här är svårt, jag vet det. Men ingen av er kan leva i hans drömvärld, inte som det ser ut nu. Ni måste hitta en fungerande praktisk grund eller också är det nödvändigt att bryta kontakten. Återigen, det här är saker du egentligen redan vet.
Comments