En riktigt läskig dröm

Här kommer drömmen: En lång ljus man sitter på klipporna nere vid älven. Först ser jag honom på håll, sedan närmare. Han målar, först tror jag att han målar av det vackra landskapet, men det gör han inte. Han kastar färg på ett stort papper, först blå färg. Färgen rinner ut av sig själv och bildar mönster. När den blå färgen runnit klart häller han röd färg på papperet. Då får jag se hans ansikte. Han har kalla ljusblå ögon. Hans blick har något vilt och elakt i sig och han hånler samtidigt som den röda färgen flyter ut. Hans målning blir till ett otäckt mönster, jag kan inte beskriva det riktigt, det är som en massa trådar i ett virrvarr och rinnande blod emellan. Mannen verkar verkligen gilla sitt verk. Han får syn på mig och flinar då ännu mer. Plötsligt sitter jag själv och målar. Jag sitter i ett litet rum i en svart skinnfåtölj. Egentligen målar jag inte, utan jag har en tavla med ram och allt och i tavlan finns alla möjliga flytande färger. När jag vickar på tavlan åt olika håll bildas olika mönster. Mönstren är vackra, vackra färger och mitt i färgen dyker små symboler upp, vackra ansikten och stjärnor och regnbågar. Jag trivs verkligen med det jag gör, jag är helt inne i det. Men då dyker mannen upp och sätter sig på huk bredvid mig och tittar på min tavla. Hans hand klämmer på min stjärt. Jag tycker inte om det, men jag gör inget. Han går ut ur rummet och jag känner att jag måste bort, bara bort från denna man eftersom han gör mig illa till mods. Det är något konstigt med honom. Han verkar komma från en annan värld. Det är något sjukt över honom. Jag lyckas smita iväg till slut utan att han ser mig. Jag är rädd för honom, rädd för att han ska se mig smita iväg. Han kanske gör mig illa. Men fastän jag kom iväg från honom känns det som om han ser mig vart jag än går, han vet alltid vad jag gör. Jag och min sambo (numera f d sambo) åker till Stockholm för att ha lite roligt - vi går på Gröna Lund. Lustiga Huset vill jag gå in i. Min kille följer med. Men Lustiga Huset är inte som jag minns det. När vi kommer in finns där tre "värdinnor". En som är smal och vacker, en som är lite rund och en som är ganska tjock. Alla tre är endast iklädda vita underkläder. De är välsminkade och har fint uppsatta frisyrer. Vi får varsin värdinna att följa efter genom huset. Vi uppmanas att göra lika som dem. Det här tycker inte jag är särskilt roligt, men min kille verkar trivas. Han gör precis lika som dem, följer efter dem i deras fjantiga rörelser. Min kille är som förbytt, han flinar fånigt och hör mig inte när jag pratar med honom. Jag känner mig illa till mods och hela tiden känns det som om världen är annorlunda, inte som förut - och någon vet hela tiden var jag finns. När vi gått genom hela det Lustiga Huset åker vi berg- och dalbana istället. Berg- och dalbanan går inte på räls utan är gjord av vatten. Vi får varsitt "säte" att sitta i, de ser ut som tefat ungefär. Det här är jättekul och vi åker flera gånger. En gång går det lite för fort nedför, och vid en tvär sväng så råkar min kille stöta till mitt tefat så att jag flyger av berg- och dalbanan och hamnar i vattnet som ligger utanför Gröna Lund. Min första tanke är "hjälp, nu kommer jag att drunkna för jag har så mycket kläder på mig". Jackan åker av. Ett plums hörs bakom mig när jag ligger i vattnet - det är någon mer som trillat av. Och framför mig ser jag två flickor som är på väg att ta sig upp ur vattnet. De hjälper mig upp också och killen som kom efter mig ger mig min jacka. Alla tre är väldigt snälla och hjälper mig på en buss. "Du måste hem så att du inte blir sjuk", säger de. Väl på bussen ser jag mig omkring och blir alldeles förskräckt. Folket i bussen ser så konstiga ut, alla är bleka och plufsiga. De ser snuskiga ut helt enkelt. Alla sitter och stirrar rakt framför sig. De är helt apatiska, ser nästan döda ut. Återigen får jag känslan att världen inte är sig lik längre, eller så har jag hamnat i en annan värld, en sjuk värld och kan inte ta mig härifrån. Varje gång bussen stannar och folk går av försöker jag också ta mig därifrån. Men varje gång jag är på väg ut slås dörrarna igen framför näsan på mig. Detta händer flera gånger och busschauffören kör snabbare och snabbare. Jag känner hur paniken stiger i mig, jag måste helt enkelt ut ur bussen, jag gör vad som helst! Jag får syn på en kille i den främre delen av bussen. Han ser lite mer normal ut än de andra, men han verkar vara drabbad av någon sjukdom. han är alldeles blek, med tom blick tittar han på mig när jag sätter mig bredvid honom. Jag ber honom hjälpa mig att komma av bussen, men han reagerar inte ens. Jag börjar kyssa honom i ansiktet för att han ska tycka om mig, men det fungerar inte. Killen verkar inte bry sig det minsta, han tittar bara rakt fram. Han är lika konstig som de andra människorna. De enda i bussen som inte sitter stilla är ett äldre par längst fram i bussen. De står upp. Damen är iklädd en rosa klänning som sitter klistrad på hennes feta kropp. Hon har en vit pudel i koppel och hon håller stenhårt i kopplet. Hennes man håller upp hennes klänning och står och juckar mot hennes underliv. Jag blir äcklad och mår illa, jag mår så illa att jag svimmar. Jag är helt omtöcknad när jag vaknar upp. Jag ligger i knät på en man i baksätet av en polisbil. Tre män finns i bilen. Alla ser oerhört allvarliga ut. De har svarta kläder, svarta kepsar och deras ansikten ser ut som sten. Allt känns så konstigt, jag vet inte vem jag är eller var jag kommer ifrån. Jag vet att männen tänker föra mig någonstans där de tycker att jag hör hemma. Det är en hemsk plats och jag vill inte vara där, det känner jag. Men samtidigt vet jag att jag måste acceptera detta - jag har inget val. NÅGON väntar på mig. Han har väntat på mig länge, han har väntat på det rätta tillfället att föra mig till honom. Jag tittar ut genom bilfönstret och ser en massa små gulliga hus, de ser ut som små hyddor i olika färger: grönt, rosa och gult. I dörröppningarna står det små gulliga tanter och viskar saker. Jag uppfattar inte allt, men jag hör att de viskar: "släpp aldrig in någon, hur snäll han än är". Då förstår jag att jag har gjort något dumt, och detta är mitt straff som jag måste ta. Så får jag syn på älven, klipporna och det vackra landskapet. Det är verkligen vackert, himlen skiftar i blått och rosa. Polisbilen stannar och jag kliver ut. Mannen med de kalla ögonen och det ljusa håret möter mig. Jag förstår att jag tillhör honom nu och jag känner mig djupt olycklig. Detta är något jag inte vill. Jag känner en stor saknad av något, något som fanns i mitt liv förut, men jag vet inte vad. Mannen med det ljusa håret ser vild ut och han river mig i ansiktet. Han njuter av det. Han kan göra vad han vill med mig. Tortyr är det bästa han vet, han skär i mig med knivar. En dag ska vi gifta oss i älven. Jag har en vit lång klänning på mig med röd brodyr. En vit duk ligger på mitt huvud. Mannen har bar överkropp. Tillsammans går vi ut i älven. Då dyker någon upp vid älvkanten. Det är en man med pistol. Han är arg av någon anledning för att vi ska gifta oss. Han skjuter mot mannen men skottet träffar mig i höften. Men det blöder inte ett dugg, det blir inte ens ett sår, utan bara ett runt vitt märke. Tillsammans flyr jag och min ljuse man från platsen. Jag förstår att jag är odödlig och jag förstår att jag alltid kommer att vara på flykt.... - Agnes -

De tre ödesgudinnorna har många namn och skildras på många sätt bland annat i Shakespeares Macbeth

Svar: Det här är en väldigt störande dröm som jag förstår att du har svårt att lägga bakom dig.

Det finns så mycket att säga om och tolka i den att det är svårt att veta var jag ska börja. En del är dessutom rätt privat så det tar jag inte här.

Så i den här tolkningen kommer jag inte gå in på alla delar om vad drömmen säger om din situation, dina tidigare relationer och hur uppenbart (och bra) det är sambon i drömmen nu är ditt ex.

Jag kommer att tolka de aspekterna som är tydligast (och som delvis hänger ihop).

Lyckligtvis är väldigt mycket i den bara "rekvisita" som vi kan bortse ifrån. Inledningsvis är jag rätt säker på att du har sett ganska mycket på zombieserier eller möjligen någon nyligen sett en stark dokumentär om nazityskland. De zombieliknande folket på bussen påminner starkt om den typen av frånvaro och avståndstagande. Det gör att mycket av den mer skrämmande tematiken "bara" är ett undermedvetet sätt att bearbeta starka intryck och påtvingad yttre rädsla på. Nu till drömmens innersta kärna. Du känner ett utanförskap därför att du har en drift eller önskan som ingen i din omgivning verkar dela. Än värre är att delar av din omgivning har krav och önskemål på dig som går tvärs emot det du vill.

Min gissning är att det handlar om den "biologiska klockan". Din kropp vill på något plan ha barn och det tränger igenom i dina drömmar. De tre damerna på Lustiga Huset är Nornorna eller Hekatéerna. Det vill säga urarketyperna för tidens gång - en flicka, en kvinna och en kärring. Notera att de dessutom återkommer i drömmen om och om igen i olika skepnader (tjejerna och killen i vattnet, killen och mannen och den feta damen i zombiebussen och männen i polisbilen). Det säger att du står inför ett val som du inte kommer att kunna backa ifrån. Antingen gör du på ett sätt NU eller så stängs den dörren för alltid. Att det dessutom är just Nornorna som dyker upp säger att det beslutet är ett du tvingats ta eller flytt ifrån i tidigare liv. Det är något som är ödesbestämt som är viktigt för ”ödesväven” och påverkar många människor i många generationer.

Den ljusa mannen är din rädsla för att bli fångad av ansvar, instängd i andras önskemål, att tvingas vara någons egendom. Kort sagt din bild av vad som väntar om du väljer att göra det din kropp, och ödet, vill (som sagt min gissning att få barn). Mannen med pistolen representerar din medvetna vilja att undvika ansvaret och komma ur frågeställningen. Därför dyker han upp i slutet av drömmen, när du är på väg att vakna och dina medvetna tankar får mer att säga till om.

Jo - dessutom är du rätt besviken på din före detta sambo som du upplever som självisk och (troligen) dålig i sängen